Månatligt arkiv: februari 2011

Vår yngste son fyller 24 år idag. Grattis! Den dagen han föddes föreslog några vänner, att han skulle heta Olof. Han föddes ju precis ett år efter den otäcka dagen, då jag vaknade av att J rusade in i sovrummet och ropade: Det är någon idiot som har skjutit honom! 

Vår son heter inte Olof, men J och jag som så många andra glömmer aldrig Olof Palme – han var en så intensiv person och på många sätt en ledstjärna för oss. I morse handlade det om Olof Palme i radions P1. En person som var en nära medarbetare fanns med i programmet och delade med sig av sina minnesbilder och jag berättar nedan vad jag snappade upp:

– Hur var Palme som ledare?
– Ja, organisatoriskt var det om inte katastrof, så nästan, men det visste han själv. Palme ledde genom sina visioner, sin inspiration och sina rika erfarenheter. Och han var alltid vänlig, han brydde sig. Han frågade hur man hade det och hur familjen mådde.

– På 80-talet började det bli kärvt ekonomiskt och det gick inte att bara bygga vidare på välfärdsamhället. Det blev åtstramningar och nedskärningar då som nu – hur agerade Palme då?
– Palme omprövade aldrig sin ideologi, men han omprövade verkligheten. Och eftersom han gjorde politik av allt, blev det lite svårare att entusiasmera med politiken, när verktygen var kärvare.

Nu tänker jag på socialdemokratin idag, tjugofem år sedan. Många ropar efter nya socialdemokratiska idéer, men det gör inte jag. Vi behöver inte en ny ideologi – men vi behöver moderna verktyg för att omsätta socialdemokratins grundvärderingar till 2011 års verklighet. Dessutom behöver vi sosseledare med gott självförtroende som smittar med sin entusiasm och inspiration!

I Kulturnyheterna i SVT den 24 februari tog man upp krisen på Stockholms stadsteater. Klubbstyrelsen har avgått, personalen på teatern stöder dem liksom Teatrarnas Riksförbund. Det verkar som att det är en rejäl personalkris på teatern, men det sägs samtidigt att ingen riktigt törs berätta, hur det egentligen är. Stockholms stadsteater är framgångsrik och spännande och publiken kommer. Det är lätt att förstå att de anställda är rädda både om teaterns framgångar och om sitt eget jobb. En företrädare från facket centralt uttalar sig. Hon säger att teatern är framgångsrik, men att det är fullständigt ohållbart när inte arbetgivare, dvs. borgerligt styrda Stockholms stad och arbetstagare kan föra konstruktiva samtal kring arbetsmiljö och arbetstider. Det jag tycker mig höra henne säga, är att Stockholms stadsteater just nu är en kaotisk arbetsplats!

När Kulturnyheternas teaterkritiker ger sin syn på saken, är hon rättfram och säger ungefär så här: ”Detta är ett kvitto på tendensen i samhället, att se på kultur som tärande; det blir så när man har en marknadsmässig syn på kulturen.”

Ingenting av detta känns nytt för mig. Vi har en moderat regering. Moderaterna ser på kultur som  en marknadsvara. Jag är socialdemokrat och för mig ingår kulturen i  välfärdskontraktet.  Samhället har ett ansvar för att kulturen blir alla medborgares angelägenhet och att kultur och konst har ett eget livsrum. Det siktet går förlorat om man låter marknadens ögon ta över. Därför blev det konstigt, när Stockholms kulturborgarråd nästa dag kommenterade Kulturnyheterna.

Madeleine Sjöstedt (Fp) är politiskt ansvarig för kulturen i Stockholm, inkl. Stadsteatern. Nu såg hon både arg och ledsen ut och sa att Kulturnyheterna gjort henne upprörd. Hon vill inte ha en stämpel på sig att se kulturen som tärande. Hon själv tycker inte så, sa hon. Om man är folkpartist och valt att styra Stockholm tillsammans med moderaterna i ett land med en moderat regering – ja, då får man nog finna sig i att få stämpeln på sig att företräda en politik, som ser kulturen som en marknadsvara. Och det är just synen på kulturens och konstens roll i samhället, som avgör hur en arbetsmiljökonflikt som den på Stockholms stadsteater kommer att lösas!

Jag tycker att det är roligt att ”tjuvlyssna” när två människor försöker lära känna varandra. Häromdagen satt två tonåringar i busskuren, förmodligen var han invandrare och hon svenskfödd. De sitter bredvid varandra och för ett förtroligt samtal.

Hon: Hur ser din mamma ut?
Han: Hon är kort, lite tjock, har långt, brunt hår …. hon ser inte alls ut som jag … jag, jag ÄLSKAR min mamma!
Hon lägger upp ett gällt skratt.
Han: Varför skrattar du?
Hon: ”Jag älskar min mamma”, det lät så roligt …
Han: Varför har du så långa naglar. Du kan ju riva nån?
Hon tittar på sina långa, knallröda naglar och viskar lite tyst: Ja, det kanske jag kan …?

Är småpojkars hälsenor smidigare än flickornas? Om, är i så fall skälet att pojkarna alltid tänjer på hälsenorna, när de står och kissar? I så fall borde denna skillnad försvinna med åren, allteftersom männen väljer att kissa sittande. Eller?

Innan vi lämnade Keukenhof var vi inne i de olika rummen för design och växter. Ett av dem jag fastnade för var detta.

Sedan bar det iväg mot Schweiz. Ofta, ofta passade jag på att njuta lite extra under våra tågresedagar.

Rigi-Kulm ligger 1752 meter över havet och till toppen tar man tåget – rätt upp i Alperna. Jag är besvärande rädd för allt möjligt i livet; till exempel att åka med det här lilla tåget. Vill ge er ett litet citat ur min personliga dagbok: ”Jag var rätt rädd innan. I stil med Bolidens gruva eller röntgen av sköldkörteln. Men jag lyckades hålla paniken i schack och lyckades också njuta. Det var hänförande!” (Nu vill jag inte på något vis skrämmas varken med Bolidens gruva eller sköldkörtelröntgen, men det är två tillfällen som av olika anledningar en gång försatte mig i panikläge.) Nåväl, Rigi-kulm var en fantastisk upplevelse.

Så var det dags för fika!

Nästa utflykt gick till Mainau. Återigen bjuder jag in er i min privata dagbok. Det var den 31 mars 2008. ”Mainau – milda makter! orden på platserna är omspunna med mystik, spännande och främmande. Något vackert, något roligt, något vuxet. Jag fick inte vara med, bara lyssna ibland. Mainau, Lugano … jag ser hur min mamma snörper på munnen på något särskilt sätt, när hon säger Lugano. Och hon får något milt och hemlighetsfullt i rösten. Luzern, Bodensjön, Florence, Kasino, mamma och mormor – pappa var kanske med någon enstaka gång? Vad gjorde ni där? Var ni där ofta eller bara en eller två gånger då på femtiotalet när jag fick stanna hemma och bli passad av någon annan. Spelade mormor med mycket pengar? Var det för blommornas skull eller var det för att en svensk prins hade byggt parken? 

Jag skulle kunna välja en praktbild från parken, men jag fastnar för påskliljetrappan som minde mig om den ljuvliga våren här och så småningom också därhemma. 

Jag tycker om Sverige. Men jag skäms, när jag tänker på, hur uruselt samhället är  på att stötta en del barn, så att de kan tänka tillbaka på sin barndom med glädje. Samhället borde kunna göra det! I Sverige finns kompetens, det finns forskning, det finns massor av god vilja, det finns kunskap om Barnkonventionen och det finns pengar. Ändå blir barn svikna av oss vuxna – varje dag.  Vadå? Barn har det väl bra?  Ja, på många sätt har de det bra. De flesta barnen har mat i magen och varma kläder, när det är kallt ute. De har Hello-Kitty-mössa på huvudet och i snitt 526 leksaker. (Jag tror det var just den ofantliga siffran 526 som nämndes i Kulturnytt – och minns jag fel, så var det i alla fall väldigt många.) Så de flesta ser ut att ha det bra (utom ”de fattiga barnen” förstås.)

Men nu vill jag sätta ljuskäglan på de barnen i Sverige som utsätts för brott i hemmet. De som blir slagna. Det har varit olika inslag i radio och tv på sista tiden om dem  – och de barnen är många fler än jag ens vågar tro. Jag har snappat upp en del om, hur det ligger till.

Det tar alldeles för lång tid att utreda brott mot barn. Det tar dessutom väldigt olika lång tid, i olika kommuner. Brott mot barn borde utredas GENAST och självklart av personer som kan prata med barn i olika åldrar och förstå hur de menar. Medan barnen väntar på utredning, är de helt hänvisade till hemmet och till sina vårdnadshavare. Ett barn kan inte fly! Barn glömmer och deras vittnesmål försvagas oerhört över tid. Dessutom får de vuxna tid på sig att förvrida sanningen för barnet – de vuxna påverkar barnet, hotar och vädjar.

Dessutom är det så, att om ett barn är handikappat på något sätt, är risken att få stryk hemma mycket större. Och om ett barn själv går till grannen eller sin lärare och berättar om sin situation, så är det oerhört vanligt att ingenting händer! Det barnet blir sviket gång på gång.

Så vad håller vi på med? VARFÖR är det så här? En del svar på den frågan har jag hört. Det kan bero på organisation, prioriteringar eller resurser. I så fall har jag förslag på smarta lösningar: organisera om, prioritera om och omfördela resurserna. Hjälp barnen genast! Varför görs inte det?

Ibland slås jag av otäcka tankar. Kan det finnas människor i samhällets beslutande funktioner, som inte tycker att det är så angeläget att ändra på detta? Kan det vara så, att eftersom brott mot barn finns i alla sorters hem, så finns det alltid några personer inom våra maktstrukturer som tycker, att vi ska inte rota för mycket i det här?

Eller en annan tanke: Kan det vara så att vi håller på att organisera ihjäl oss? Allt ska gå så rätt och omständligt till så att våra hjärnor inte hinner med? Vi håller på så mycket med administration, paragrafer, kostnadsställen  och ”å ena sidan si och andra sidan så”, att vi glömmer vad det var som var viktigt. Vad det var vi egentligen skulle göra! Ett land som Sverige borde kunna bestämma sig: HJÄLP BARNEN, NU!

Keukenhof, parken.

 Tekniken är förunderlig. Det är obegripligt att det som alltid brukar fungera, plötsligt inte gör det Men det är precis lika obegripligt att det som var omöjligt igår, plötsligt utan egentlig anledning är möjligt idag. Men det är väl med tekniken precis på samma sätt som med hela livet …  Så här kommer bilderna från Keukenhof i Holland, som jag refererade till i mitt inlägg Europa ett.

Tulpanhav i Keukenhof

J och jag känner oss som riktiga holländska turister

Man lär sig mycket av det som sägs och skrivs i media. Man lär sig också mycket av att försöka tänka ut vad som inte sägs.

Fredrik Reinfeldt är i TV och blir utfrågad av ”Sverker Rakt på”. Han får frågan om hur det är att styra landet utan att alliansregeringen har en riktig majoritet i riksdagen. Reinfeldt svarar ungefär så här: ”Jag varnade för detta redan på valnatten. Det blir farligt alla de gånger som Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna söker sig till varandra.” Vad han däremot inte säger – och jag tror att många tittare inte heller på det –  är att alla de andra gångerna (och det är hittills vid de flesta omröstningarna i Riksdagen), de gångerna när Sverigedemokraterna inte ansluter sig till sossarnas förslag, då röstar Sverigedemokraterna med Alliansen. Min erfarenhet är att Sverigedemokraterna också ute i de kommuner där de finns, för det mesta ansluter sig till det borgerliga blocket.

Jag tycker inte om att Sverigedemokraterna är vågmästare i Riksdagen. Men jag tycker definitivt inte heller om att Reinfeldt försöker lägga ett större ansvar på Socialdemokraterna, än det ansvar han själv har.  Fredrik Reinfeldt måste alltid ha stöd från ytterligare ett parti för att få igenom sina förslag och det är oftast SD. Lasta inte det på sossarna.

I mars för tre år sedan åkte J. och jag iväg på en lång resa. Vi åkte tåg in i och ut ur många europeiska länder och kulturer. Vi hade kaffe i termosen, läste många böcker och träffade varandra mer än vi gjort på fyrtio år. Inga avbrutna samtal av små eller stora barn, inga pockande telefonsamtal och inga politiska mötestider att passa. I småportioner kommer jag några veckor framöver ge smakprov på våra upplevelser. Detta är det första inlägget. Därav rubriken Europa ett.

De första dagarna var vi i Utrecht i Holland. Då passade vi på att besöka Villa Schröder som finns kvar sedan det byggdes 1924. Gerrit Rietveld 1888-1964 var en designer som formade hus och möbler som kändes ”uppkäftiga” och spännande på sin tid. Fortfarande sätter de fart på fantasin och tankar kring vad som fungerar och inte och vad man egentligen gillar eller inte. 

En dag ägnade vi åt ett ställe, som jag önskar alla människor, som tycker om park och blommor, kunde få se minst en gång i livet. Tulpanparken Keukenhof.

Bildöverföringen krånglar. Bilder från Keukenhof en annan dag.

”Det går bra för Sverige” står det ofta i pressen och framförs mycket ofta av ledande ministrar. Hur då bra? Vad innebär det att det går bra för ett land? Många är de som har snabba svar på den frågan. Alla de svaren är förknippade med ekonomi – bruttonationalprodukt, medborgarnas samlade inkomster, mätbar höjd levnadsstandard, statens samlade utgifter – ja, det finns flera sätt att mäta. Och självklart är ekonomi i ett land viktigt. Men det finns annat som också är viktigt – livsviktigt! Ett exempel är hur barnen mår.

I Sverige ökar nu antalet fattiga barn enligt Rädda Barnens sätt att mäta. ”Man får väl ha perspektiv och tänka på fattiga barn i Sudan. Då först vet man var fattigdom är … ” skakar en del av sig. Visst, allting är relativt. I Sverige har de flesta barn det bättre, än på många andra ställen i världen. Men det innebär inte att man kan vifta bort det faktum att fattiga barn i Sverige ökar nu. Och vi vet vilka barn det är.  Det är de barnen som har föräldrar, oftast bara en förälder, en mamma, som alltid har ont om pengar. Det är barnen som inte får vara med att spela fotboll, som inte har några gympaskor, som bara kan drömma om ett tv-spel. Många av de barnen vill inte be mamma om något, eftersom de vet att hon blir så ledsen då. Det är barnen till de mammor (och de är ganska många nu) som köar hos diakonin eller Röda Korset och ber om blöjor, välling och ett par stövlar till pojken för det snöar så mycket ute.

Det är politik det handlar om. ”Det fanns väl fattiga barn på sossarnas tid också”, säger du som gärna vill gå in och försvara den borgerliga regeringens politik. Ja, det gjorde det, vilket var mycket dåligt, men antalet ökar nu; nu när Moderaterna tycker att det går superbra för Sverige. Det finns 220.000 sådana barn i Sverige enligt Rädda Barnen.  Det är mer än elva barn på hundra! Och varför ökar de just nu, när alla fått det bättre? Alla har inte fått det ekonomiskt bättre. Många har det, men de som råkar vara barn i en familj där de vuxna ännu inte fått jobb, kanske på grund av sjukdom och som lättvindigt räknats bort från alla sociala trygghetssystem, de barnen har ett tråkigt och svårt liv nu. Och de blir just nu fler och fler. Det är lätt att se, tycker jag, att när regeringen systematiskt trasar sönder våra sociala trygghetssystem till förmån för lägre skatt och mer i plånboken för många, så får det självklart konsekvenser. Till exempel fler fattiga barn.

Det duger inte! Jag kan aldrig hålla med om att det går bra för Sverige och samtidigt med gott samvete se de här barnen i ögonen.