Månatligt arkiv: april 2011

Vissa mängder och mått är för mig ogreppbara. Om de är alltför stora blir det för mig som med rymden. Om jag inte kan se på det, ta på det eller räkna det med mina fingrars hjälp, ja, då blir det mycket svårt. Ta till exempel detta:

Det finns beräkningar som berättar att idag äger två procent av jordens befolkning över hälften av jordens tillgångar. Går det överhuvudtaget att förstå? När samtidigt jordens fattigaste sjunker ner i en avgrund av misär, ja, då blir det ändå svårare att förstå. Stora, globala frågor är svåra att förstå. De är så svåra att det blir lätt att strunta i dem.

Men man kan ju öva sig genom att titta på Sverige. I vårt land blir de som minst pengar har, allt fattigare. Numera är det alltmer vanligt att barnfamiljer står i soppkö för att få mat idag också, att ensamstående mammor går till kyrkan och ber om stövlar till sitt barn och att välgörenhetsorganisationer får brev om bön om glasögon. Att det är så i Sverige beror inte i första hand på de stora globala frågorna. Det beror på vilken politik som drivs i landet. De fattigaste i Sverige kommer inte att ha någon glädje av ett femte eller sjätte eller sjunde jobbskatteavdrag.

Vägen till toan i en skola i Gambia

Jag håller på att skriva min första roman. Det är sannerligen ett spännande projekt! Vet egentligen inte vad det ska kallas. Projekt, bygge, terapi, utveckling, skapande, berättelsetillkomst, konst, kultur, författande … ja, inte vet jag. Men jag vet att jag skulle kunna skriva en helt egen bok som handlar om ”att skriva bok”.

Nu har jag träffat och pratat med mina sex aktuella kritiker. De ser lite olika ut i ålder, kön och bakgrund. Gemensamt för dem är att de fått mitt manus, läst och givit mig den återkoppling de själva väljer. De är uppriktiga, de vill väl och de är ambitiösa. Jag känner en stor tacksamhet över allt jag fått tillbaka. Tack!

Nu gäller det för mig att jobba vidare. De två veckorna jag vikt för att samla ihop de nya intrycken och fila på mitt manus kommer inte räcka. Kanske behöver jag hela sommaren. Men det gör inget, målsnöret har flyttats fram många gånger och det kan jag göra igen. Bara processen går framåt. Förresten är det kanske bättre att lämna in ett manus direkt efter sommaren istället för när den just börjar. Vad tror ni?

Min bild har inte direkt med min text att göra. Men den visar glädjen i att vara på väg framåt!

På väg

Nere på vår gård på Nordostpassagen ser det ut som i mina romatiska drömmar om Japan. Ett hav av rosaskimrande, gudomliga blomklasar i långa rader. Man kan gå under dem och känna sig totalt omsluten av blå himmel och det vackraste av allt i rosa. Igår hade de sin allra bästa dag. Redan under natten bugade de stolta blomklasarna sig ner mot marken.

Klasarna riktar sig mera nedåt än uppåt.

I morse kom blåsten och idag ligger de mjuka blombladen i drivor omkring fötterma.

Blomblad som fallit

Om jag hade legat kvar i sängen i förrgår och sovit till i övermorgon hade jag nog inte alls märkt att blomningstiden var inne. Kanske hade jag istället gått och längtat efter att den skulle komma. Kanske hade jag inte förstått, förrän efteråt, att min bästa tid är nu.

I Brüssel var det sammanträde i Eu:s Regionkommitté och dessutom sammanträffande med en grupp från personalen i Orsa Kommun, vilket var särskilt roligt. De hade vunnit en studieresa till Brüssel och jag fick möjlighet att berätta lite om mitt arbete där. Sedan var det dags för en av de resmål som gjorde särskilt stort intryck, Prag. Det fanns så mycket som var annorlunda och så mycket vackert i Prag!

Många åker till Prag bara för det astronomiska urets skull.

Astronomiska uret i Prag

Vi gick länge runt på den judiska kyrkogården. En märklig upplevelse som fyllde mig med vemod, vördnad och en stark känsla av historiska vingslag. 80.000 – 100.000 judar ligger begravda där på cirka 12.000 begravningsplatser. Endast judar fick begravas där från 1400-talet fram till slutet av 1700-talet och de ligger i flera lager.

Judiska kyrkogården i Prag

Tunnelbanestationerna var rena och välvårdade med spännande konstnärlig utsmyckning.

Tunnelbanestation i Prag

Ett besök i nationalgalleriet var givet, Národnígalerie v Praze. Jag väljer bort bilder av konstverk och visar istället den magnifika centrala hallen med en utanpåliggande hiss mellan de olika våningarna.

Národnígalerie v Praze

Sista dagen i Prag åkte vi bergbana upp till ett kulturområde som låg högt. Vi åkte dit två gånger för de blommande körsbärsträdens skull.

Blommande körsbärsträd i Prag

När vi lämnat denna vackra stad, for vi till Salzburg. På vinst och förlust letade jag rätt på en gatunamn som fastnat i mitt huvud sedan lång tid tillbaka – Riedenburgerstrasse. Där var jag på sommarkurs för att lära mig tyska, när jag var sexton år. Som  så mycket från min ungdom minns jag den sommaren med blandade känslor. Där var jag tillsammans med Chester från Nicaragua (jag minns det som att det blev vi, för att det var vi två som  ”blev över”), jag åt minst sex skivor nybakade Bauerbrot med smör om dagen och mycket choklad. När jag kom hem var jag fem kilo tyngre, än när jag for.

Riedenburgerstrasse i Salzburg

Sedan var vi plötsligt på väg igen, jag och min trogne fotmasserare.

Häromdagen såg vi  STJÄRNORNA PÅ SLOTTET på stadsteatern i Göteborg. Inspirerade av TV-programmet spelar skådisarna på scenen upp hur det ser ut, när de ska spela sig själva men ändå bara spelar teater. Fattar ni?

Nej, ibland fattar man inte riktigt vad som är vad och vad som är sant. Så är det ju på TV också. Spelar man sig själv eller är man sig själv, när man ska vara privat och vet att miljoner ögon tittar på en?  Och hur mycket styr TV-produktionen i alla realityprogram om stjärnor, bönder, hemmafruar, brudar, hundägare, lyxkonsumenter, felbyggare, berusade ungdomar och vargjägare? Jag vet inte. Men jag tror inte att producenten exakt bestämmer vad som ska sägas. Däremot tror jag att de filmar mycket och klipper friskt. En kreativ filmklippare kan få till vilka kommentarer som helst. Det ska man komma ihåg – också när man lyssnar på intervjuer med politiker.

HOPPAS NI ALLA FÅR EN SKÖN OCH TRIVSAM PÅSK!

Mina ord om natten.
När jag ligger i sängen om natten vill jag koppla en skrivare till min hjärna. Ett lätt tryck på knappen och ut kommer en hel poesibok. Självklart är den vacker och unik.

I vaket tillstånd när morgonen kommit, vet jag inte längre om den är vacker. Eller unik. Den ser bara ganska konstig ut.

Världen är sned

Ibland kan jag inte somna. Orden myllrar i mitt huvud. Roliga ord och vackra meningar bubblar upp, just när jag försöker sova. ”Det här måste jag komma ihåg” och det ”det här ska jag skriva ner”, alla vill de nita sig fast på minnets vägg.  De täpper effektivt till alla vägar till drömmarnas land.

På natten är mina ord så vackra
så särskilda
så kloka
så specifika och bara mina
jag vill dela med mig av dem.
Men när jag vaknar, vet jag inte längre om det var så himla bra.

Vissa ord hade en särskild lyster. Skälen kunde vara olika, men de hade alla det gemensamt att det var något visst med dem. Några sådana ord var eutanasi, oomkullrunkelig, ecklesiastikminister och sicksack.

Eutanasi för att frågorna om liv och död och rätten till sitt eget liv har varit en central existentiell fråga för mig sedan jag var ungefär åtta år.

Oomkullrunkelig för att det var ett så roligt ord och inte betydde det man trodde att det skulle göra.

Ecklesiastikminister för att det var så svårt att stava. (Jag måste fortfarande slå i ordboken.) Det var till och med svårt att säga.

Sicksack för att det var just på ”sicksackstigen” vi promenerade min svåger och jag, när jag var tio och han vuxen och vi diskuterade huruvida det var synd om boxervalpar eller inte när man högg av svansen på dem. Det var jag som tyckte att det var synd om dem. Men det gjorde inte han, eftersom de inte kunde tänka smärta. Det vore inte rätt av mig att här och nu lägga ut texten om hur han tänkte. Det skulle kunna bli fel! Men jag tyckte i alla fall fruktansvärt synd om de små valparna.

Snart är det påsk

DAGENS BILD

När min syster nyligen var i Gambia med kolleger och deras läsprojekt var de ute en dag och promenerade. Barnen ville följa med och alla ville hålla någon av gästerna i handen.