Installation av Michael Johansson
Nyligen läste jag om boken Tankar om politik, av Bengt Göransson. I den boken finns mycket att reflektera över och tänka vidare på. På sidan 85 lanserar författaren uttrycket konvergent och divergent tänkande. BG skriver: Den kreative tänker divergent, vilket innebär ett ”sökande med frihet att tänka i olika riktningar” … Tankarna flyger hit och dit, den kreative kan inte hålla sig till ämnet, inte följa en råd tråd … hans divergenta tänkande ger honom fömåga att kombinera det, som alla vet, till något ingen insett förut och ingen gjort.
När jag befinner mig i eller är på väg in i en aktiv skrivprocess känner jag mig divergent. Så är det till exempel när jag närmar mig mitt nästa projekt – min tredje bok med arbetsnamnet ”Politik och känsla”. Den boken bor inom mig. Jag tänker i minnen, i språk och i bilder. Jag tänker i tredimensionell förståelse och i olika känslor och sinnestämningar. Det bubblar i mig, den ena scenen avlöser den andra, det är unikt och det är förträffligt. Ibland försöker jag berätta om min idé. Någon kan säga: jag förstår precis hur du menar! Då skrattar jag inom bords av lust och tvärsäkerhet över att det kommer att lyckas.
Men nästa stund känner jag i luften och i mina egna steg att jag omöjligt kan fånga de rätta orden, så att de går att förstå. Då vet jag genast – lika tvärsäkert – att hela projektet kommer att gå åt helvete.
Det kan vara bra att tänka divergent, men det kan också vara plågsamt – både för en själv och för den som står bredvid och försöker att förstå.
Undrar om konstnären Michael Johansson tänkte divergent eller konvergent, när han gjorde dessa installationer?
Ytterligare en installation av Michael Johansson
Lämna ett svar