Grå-grått väder och en sprakande karamellskål
Skrivet av

Foto: Johan Berlekom

Foto: Johan Berlekom

Väderleksrapportören försöker lätta upp sin redogörelse om dagens tillstånd. Hon talar om ljusgrått, mörkgrått och blågrått väder. Jag tänker på alla människors glada ansikten efter sommaren som gick som var soldränkt. Jag tänker också på människornas glada ansikten på mötet en gång i en konferenssal i en annan värld, när det gick runt en godisskål. De som inte ville ha, skickade skålen vidare utan ansiktsuttryck. En del såg sura ut. Men de som ville ha började sitt karamellval genom att titta djupt i skålen och låta sitt ansikte bryta upp i ett glädjefullt leende. Alla som var sockersugna gjorde så!

Jag tänker på vad ljusgrått, mörkgrått och blågrått väder gör med oss, kollektivt. Och vad gör en skål full av karameller?

Jul i stad
Skrivet av

 

Hedvig van Berlekom. Foto: Christina Nistor

Hedvig van Berlekom. Foto: Christina Nistor

Här kommer Hedvig van Berlekoms bidrag med temat JULDAGSVEMOD.

Det faller ett ihållande regn över staden och hon blir stående i fönstret. Ser hur dropparna liksom studsar mot den våta asfalten nere på gatan och minns snön. Barndomens snö. Alltid djup, alltid där. Hon lyssnar till hans fortfarande sömntunga andning från andra sidan rummet och kommer att tänka på hyacinten i vardagsrummet. Följer en man i vindjacka med liten hund nere på gatan. Hon hade lagt märke till att hyacinten hade börjat bli brun i kanterna redan dagarna innan jul. Tänkt att de borde köpa en ny. Mannen nere på gatan drar i kopplet. Hunden är svart och vit och den försöker hela tiden ruska av sig regnet, hoppar lite i steget.

De hade firat julafton med hans föräldrar i stan. Där och då hade det gnistrat. Föräldrarna hade som tradition att ha levande ljus i granen och brasa. När de gick hem i natten hade de skrattat när de konstaterat att båda som barn hade trott att ingen människa i världen arbetade på julafton. Mobilen vibrerar i handen: Ett erbjudande om spaweekend för två personer, ett nybyggt hotell i Prag eller 5-stjärnigt på Portugals kust. Först till kvarn. Hon får lust att väcka honom och fråga om de inte kan dra.

Även om de inte skulle fira julen hemma ville hon egentligen ha lägenheten full av julblommor och hemgjorda arrangemang. Att kylskåpet skulle vara fullt och gran. Ville ha gran. Pastelliga smällkarameller med jämna fransar och balkong med belysning. Varför hade de köpt en lägenhet utan balkong? Dagen efter julafton i barndomen tänker hon. Dagen då allt var över. Minns att hon kunde gråta. Är känslan nu stulen från då?

Dropparna på rutan möts, rinner ihop och isär. Innan hon sätter på kaffe och väcker honom drar hon på sig stövlar och regnkappa och stoppar hyacinten i en kompostpåse. Att köpa en ny känns plötsligt främmande.
Juldagen passerar, tänker hon.
Regnet drar förbi.

Får jag presentera min skrivkompis
Skrivet av

Hedvig van Berlekom. Foto: Christina Nistor

Hedvig van Berlekom. Foto: Christina Nistor

Vi har travat kilometer efter kilometer i Slottskogen min skrivkompis och jag. Vi har bubblat om ord, metaforer, fantasier och verklighet. Vi har också pratat om lusten och trösklarna. Ställt frågorna, vad är egentligen en blogg, varför ska man skriva överhuvudtaget och vad vore livet värt om man inte gjorde det?

Slottskogen Göteborg

Slottskogen Göteborg

Min skrivkompis heter Hedvig van Berlekom. Sedan flera år har hon arbetat på Galleri Viktoria och på Författarcentrum Väst. Kika också in på VANBERLEKOM design&kommunikation. Hedvig tar sig tid att skriva. Fast just nu är tiden ofta lite svår att få till. Nytillskottet i familjen, två fina flickor tar sin rättmätiga plats.

Strax efter jul gav vi varandra en skrivuppgift med temat juldagsvemod. Ni har redan fått läsa mitt bidrag. Inom kort kommer Hedvigs.  Min skrivkompis är också min dotter.

Hedvig van Berlekom. Foto: Nanna van Berlekom

Hedvig van Berlekom. Foto: Nanna van Berlekom

Små, små barn kan man lägga i en inlämningsbox
Skrivet av

Sjön med de blå bergen
Små, små barn som man inte vill ha kan man lägga i en inlämningsbox
i en lucka i en sjukhusvägg.
Den ser ut som en sån som man växlar pengar i.
Öppna luckan.
In med ungen.
GÅ.

Det finns 200 sådana lådor i 11 europeiska länder.
Under de senaste månaderna har 400 barn boxinlämnats.

Det är bra att de finns.
Sa de.
Ökade klyftor
ökad prostitution
ökad trafficing
kräver inlämningsboxar.
Sa de.

Det är mammorna som lägger in,
lämnar,
trycker på knappen.
Boxen slår igen.

Vem tar hand om mammas smärta?

4 bilder som gör mig glad
Skrivet av

Dessa bilder, slumpvis utvalda gör mig glad.
Garn strålar av lust. Jag längtar efter att sticka, jag vill frossa i färger. Jag gör det i ryck. Roligast var det när jag omsatte barnens ritningar i stickade tröjor. Men det är ett tag sedan nu.
Garn
Nästa bild behöver knappt förklaras. När taket lyfter och körsbärsblommen formligen exploderar, då vill jag flyga fritt i luften.
Körsbärsblom
Det var kanske tio år sedan jag stod i en affär med den i handen. Min dotter stod bredvid och sa att jag skulle unna mig den fast jag inte hade något akut behov av ny sjal. Glad över att jag lyssnade på henne. Oj, vad den varit med om mycket.
Sjal
Den hänger i vårt kök, den är så fin, jag tycker så mycket om den. Det är Sara Berlekom som har målat.
Saras tulpan

 

Juldagsvemod
Skrivet av

Min skrivarkompis och jag gav varandra en uppgift. Skriv om JULDAGSVEMOD! Det gjorde vi. Här får ni ta del av min del av vemodet.

Julgran

Det är juldagen idag och jag är snart 70 år. Jag letar fortfarande efter min guldtrumpet, hela december letade jag. Lysande och blåsbar, en riktig trumpetmelodi kom fram när jag provade en gång, ensam i vår julmagiska barnkammare. Nu hittar ja den inte, istället finner jag en tomteboll i melamin. Den passar i handen och ska motverka stress. Den är ful. Människorna springer, terapeuterna jobbar på högvarv, nya julmusikskivor haglar och regnet droppar.  Grushögar på spårvagnsgolvet, slitet novemberglitter, paket överallt. Ingen guldtrumpet.

Min gyllene trumpet hängde ytterst på en julgranskvist. Kvällen före julafton kom den alltid fram, jag lever fortfarande i magin. Tomten tar kämpekliv genom drivor av snö, han klampar i vår trappa och lämnar snöklumpsspår på vartannat steg. Han ropar Good Juul rakt ut i vårt förtrollade hem så tidigt på morgonen att det ännu nästan är natt. Nu längtar jag efter snön och gubben i gråa kläder med skägg ner till magen. Jag längtar julaftonsmystiken, jag längtar Hosianna, tukt och förmaning. Stillheten och lycksaligheten som gjorde julaftonen och nätterna omkring så särskilda att inga onda handlingar skulle kunna ske.

Guldtrumpeten är borta, men jag tog med mig andra ljuvliga minnen in i julen 2013. Visst blev den välsignad även i år, en fin julafton att bevara i minnet. Klenätterna är med som en hälsning från mormors 1800-tal. Konjakskransarna från mammas 1900-tal är också där, även om de förvandlats från kransar till löv. Löv utan nötter för allergiernas skull. Ljusen brinner, nya juldekorationer trängs med tomtarna från julklappslådan på Backvägen 7, då när alla ungarna var små. Alla paketen är så vackra nu! Konstverk som lyser av passion, gåvor från dig till mig, till dem, till oss. Vi är tillsammans, vi njuter och vi låter knäcken, sillarna, Kalle Anka och alla våra förhoppningar lyfta oss genom julaftonen och natten fram till nästa dag. Jag känner tacksamhet och glädje över att få vara med om nya jular i nya tider.

Det konstanta decemberregnet droppar över oss på promenaden hemåt mitt i natten. Mörkt, inte vitt. Det är redan juldagen. Förr gällde att tända ljusen, spela spelen, det är en ros utsprungen, vara lite tysta och äta farmors smördegskakor med djupfrysta hallon och vispgrädde till efterrätt. Men inte nu längre. Bruset omkring oss drar igång direkt. Juldagen ska det festas, supas och slåss. Sälja alla julklapparna på nätet. Tända lamporna i taket och låta disken och sönderrivna papper ligga där de ligger. Tv:n på hela dagen, regnkappor som vanligt, släppa fram alla ångestar som vilade igår. Jag kramar min melaminboll och undrar vart den tog vägen, min guldtrumpet. Undrar också exakt när den försvann.

Gästbloggare Brita Holvid Fastlund
Skrivet av

 

Möte II

Möte II

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Kanske är det sant. Som konstnär är bilden min kärlek och mitt kall. Men i mitt skapande har också orden stor betydelse. Orden är inspiration och sätter min fantasi i rörelse. Orden är ju som färgerna på min palett. Båda dessa kombinerade av känsliga öron eller ögon kan ge fantastiska upplevelser. Jag lyssnar alltid på cd böcker när jag målar. Orden i berättelserna som jag lyssnar till omvandlas i mitt huvud till bilder, och så är processen igång.

Jag deltar ofta i utställningar och tar gärna emot i min ateljé. När jag får besök uppstår alltid samtal. Vi möts kring målningarna och vi börjar tala med varandra.  Orden som gett mig mina bilder, ger betraktaren möjlighet att i mötet starta nya berättelser, tala om erfarenheter, minnen och känslor. Jag har upplevt så många fantastiska möten med människor som gett mig så mycket i form av glädje och bekräftelse. De har berikat mig och gett mig vänner för livet.Det har skett en slags korsbefruktning mellan orden och bilden.

Konsten är en katalysator. Den sätter igång ett behov av att uttrycka åsikter och känslor och därför är konsten ett sätt att skapa möten mellan människor. Vi behöver mötas, tala med varandra och lära känna varandra. Idag, då klyftor och motsättningar av alla slag ökar, är det kanske viktigare än någonsin att vi skapar möten för att öka förståelse och tolerans. Jag tror att varje människa är begåvad med ett visst mått av nyfikenhet. Nyfikenhet på konsten och därmed människan bakom verket. Själv är jag omåttligt nyfiken på andra människor från när och fjärran, på andra kulturer likaväl som på vår egen.

Bilden kan vara upptakten till mötet och orden ger oss möjlighet att utforska varandra och i det personliga mötet har vi möjlighet att uttrycka oss så tydligt, genom att tonfallet och satsmelodin visar känslor och avslöjar tankar. Vi kommer varandra närmare, och det behöver vi.
Brita Holvid Fastlund

 

Snart är det Brita Holvid Fastlunds tur
Skrivet av

Bita Holvid Fastlunds ateljé.

Bita Holvid Fastlunds ateljé.

Brita Holvid Fastlund är konstnär och bor i Mora. När jag bodde i Orsa brukade jag ofta åka på konstrunda på vårkanten. Då kunde man besöka konstnärsateljéer i kommunerna runt Siljan. Vi brukade alltid titta in hos Brita. Jag blir så inspirerad av hennes färgstarka målningar, realistiska och fantasifulla i samma andetag.
Sedan vi flyttade till Göteborg för snart fem år sedan, har vi varje år besökt Brita i Mora – ateljén och hennes prunkande trädgård. Det blir alltid en stund för viktiga samtal och inre återhämtning. Läs mer om Brita Holvid Fastlund här.
Snart kommer Brita som min GÄSTBLOGGARE.

I Britas lummiga trädgård

I Britas lummiga trädgård

Nyårsnovell
Skrivet av

NITTONHUNDRAFEMTIOTVÅ
1952
– Är det sant?
– Vadå? En ko råmar häftigt, jag hoppar till, hamnar med klacken på en gödselboll. Högerfoten glider i något mjukt och halkigt.
– Som de säger?
– Säger vadå? Korna står på rader och vispar med svansar. Flyttar sig ryckigt fram och tillbaka, kastar med horn och mular.  Kobajslukt.
-Är det sant att du tvättar stjärten? Kalvens tunga letar efter sug. Ulla-Britt stoppar in hela handen i munnen, då gör jag det också. Tungan suger djupt i halsen. Kan kalven dra min hand ända ner i magen? Det suger i min egen, när jag tänker så.
– Ja, det gör jag, på kvällen. Gör inte du det?
– Framstjärten eller bakstjärten?
– Både fram och bak, fast torkar med olika handdukar.
– Det gör aldrig vi.
– Men vi, det ska man.

Ute ur ladugården blåser det.  I fickan ligger plåtasken. Ängel på locket, mammas hårlock inuti. Ulla-Britt och jag springer till det stora kastanjeträdet mitt på gården. Gulvåta löv i högar, fulla med glansiga bollar. Lukt av jord och bajs. Fåglar kraxar under mörk himmel. Ulla-Britt är rolig, luften kuslig. Fickorna proppfulla av blankkladdiga brunbollar. Vi bygger bon och hagar, vi skrattar hela tiden. Ulla-Britts mamma ropar.
-Kom in flickor, klockan är mycket. Vi stampar redan innanför dörren.
-Inga skor inne! Välkommen till oss. Det är så roligt att Ulla-Britt fått en kamrat. Jag fumlar med knapparna, mumlar lite, vet inte hur jag ska säga, madrasslukt i hallen. Rakt in i köket går vi. Såpa och mat blandas i näsan. Morfar sitter på en soffa vid fönstret i blå overall som jag hade när jag var liten. Står det Algots i hans nacke också? En pipa sticker upp ur bröstfickan och morfar tittar ut genom fönstret, säger goddag. Det hade inte jag när jag var liten, pipa i bröstfickan. Ulla-Britts pappa är ute, en katt stryker omkring överallt.
-Kom vi leker. Ulla-Britt och jag går in i ett litet rum bredvid. Jag packar upp mina bokmärken och mina tre gummibollar som är alldeles nya.
-Vi får inte bolla inne. Jag stoppar ner bollarna, viker upp bokmärksfodralet. Alla vecken breder ut sig som ett dragspel. Mitt är grönt, hennes gult. Grönt är mammas älsklingsfärg.

Kalops med morotsbitar simmar i såsen.
-Du äter väl inte skalpotatis, du, säger Ulla-Britts pappa som kommit in och sitter ensam vid korta sidan på bordet. Kan du skala en potatis?
-Klart jag kan, var är skaltallriken?
-Skaltallriken, ha-ha, flicka lilla, skalet får du allt ta hand om själv. Jag rodnar och äter. Det är gott, jag äter mycket. Lingonsylt får vi också, mjölk att dricka, gott. Mamma, dricker du te i salongen nu?
-Skynda dig. Jag har en överraskning, bara för att du är här. Skynda dig och ät. Jag niger och tackar för maten. Ulla-Britt och jag gömmer oss under en filt och delar Centerrullen i lika högar. En bit över. Ulla-Britt drar filten över våra huvuden, stoppar halva chokladbiten i munnen och viftar med armarna. Hjärtat slår. Jag böjer mig försiktigt över Ulla-Britts ansikte, känner doften av kalops runt hennes mun, känner choklad, snuddar vid hennes mjuka kind. Slickar i mig min del av chokladen, pirr i tårna. Ljuvligt. Snart läggdags hojtar Ulla-Britts mamma. Vi fastnar i ett fnissanfall som aldrig vill ta slut, genom dörren ser jag att morfar fortfarande tittar ut genom fönstret.

-Varsågod säger Ulla-Britts mamma och bjuder ut mig mitt på golvet. Luxtvål i emaljöverdragen kopp. En vit handduk, en grå och en till ansiktet. Min spensliga flickkropp skulle kunna vara en pojkes, men rosa underbyxor med rejäl resår i midja och ben vet att jag är flicka. Naken flicka, familjen Bengtsson tittar på. Kvällsolen borta, moraklockan donkar. Morfar tittar på mig fast han tittar ut genom fönstret, katten stryker runt. Jag tycker inte om den för jag vet aldrig var den är. Mamman står med armarna i kors vid spisen, pappan går ut. Ulla-Britt hoppar runt mig i stora cirklar.
-Tvätta dig nu. Tvätta dig så vi kan gå och lägga oss.

Jag fryser, slutar andas. Sköljer ansiktet med ljummet vatten, torkar med ansiktshandduken. Allt annat ligger orört. Mamma, imorgon kommer jag.