Lars Hansare
Mina ord vandrar, de är resenärer och alltid på väg. De möter andra ord, de formar sig till meningar. Tillsammans bygger de stycken, kapitel. Är de tillräckligt starka och modiga uppträder de gemensamt som noveller och då och då blir de till en roman. På vägen kan de understundom finna samklang med bilder, som också är ord som gömmer sig bakom kontraster, gråskalor och färger.
Orden är mina vänner, jag vaknar med dem, de sällskapar med mig under dagen och när jag släcker min sänglampa om kvällen klingar de sakta av för att under nattens timmar leta sig fram till nya spännande möten, former och föreningar. Mina ord vill bli nedskrivna, omskrivna, sedda, lästa. Det är orden, språken, som är, och måste vara, kittet som förenar människor. Så var det med kilskriften en gång för många tusen år sedan, även så med hieroglyferna. All världens språk har en sak gemensamt, orden: på grekiska och kinesiska, skrivna med kyrilliska tecken eller koreanska. Eller som i dagens värld med kryptiska SMS.
Det är orden som i min fantasi skall förena och skapa fred och försoning, skrivna på traktat, i lagar och på plakat, göra allt det som krut och kanoner så skändligen misslyckats med. Jag bor där vinet växer och när jag lägger klasen med mogna druvor i min hand kan jag förnimma, fantisera, förvandla. Ord är som druvor, de har skal, kött, saft och en hård kärna. De vill få oss som plockar druvorna på parnassens sluttningar att förstå. De vill förnöja, förarga, förena. I Johannesevangeliet 1:1 står skrivet: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Jag tror inte på Gud, men jag känner respekt för bibelordet.
http://egenutgivarna.se/lars-hansare/
http://hansareordblogg.se/
Vackert och lekfullt viktigt! ★