Jag lär mig mycket på spårvagnen. Bara en kommentar, en dialog, ett telefonssamtal. Jag har slutat skämmas när jag lyssnar. Ibland överhör jag, tolkar in och tror saker som bara är mina egna bilder i huvudet och kanske ingen annans.
Spårvagnsrummet är ett offentligt rum. Den som befinner sig där tillsammans med mig bestämmer själv hur mycket jag ska ha chans att höra och jag som lyssnar bestämmer hur jag ska förhålla sig till informationen.
Jag ser varje åktur som en stund av kunskapsinhämtning och inspiration. Där lär jag mig massor om attityder, språkbruk, sjukdomar, skitjobb, affärsidéer, hopplösa morsor, barns tankar, förälskelser. Då och då ackompanjeras sorlet av dragspelsmusik, en förening av vemod, glädje och längtan i varje drag.
Igår: … alltså jag har dödat han fem gånger det är skitcoolt …
Lämna ett svar