Stress, terrorism och barn

Några tankar och ord om stress hämtade ur Den tredje åldern av Patricia Tudor-Sandahl, citat:
”Stress hör samman med rädslan att misslyckas, att inte hinna, inte orka, inte duga, inte räcka till och ännu djupare med rädslan för att inte få vara med om man inte hänger med. Att ”stressa av”, stanna upp och släppa taget, sluta upp med att låta sig transporteras och istället lära sig resandets konst är att överlåta sig och medge att hur mycket vi än rusar vidare kan vi aldrig vara säkra på var vi slutligen ska hamna.
Motsaten till att ryckas hit och dit är att acceptera sin egen takt och upptäcka sin egen balanspunkt. Den snabbaste vägen är inte alltid den bästa. Människor har olika rytmer och detta ska respekteras.”
”Spänning och stress gör att man blir avskuren från sig själv, ytlig och uttunnad. I det tillståndet handlar man mekaniskt och oreflekterat, dras hastigt in i saker, säger det som man bara till hälften menar. Stress kan göra oss till främlingar för oss själva. Det gäller att se upp!”
Nu lutar jag mig tillbaka och tänker på vad som göder min stress. När jag var heltidspolitiker handlade det om att hinna så mycket som möjligt innan mandatperioden tog slut och att handla så demokratiskt jag bara kunde. Nu handlar det om att hinna så mycket som möjligt innan jag dör …
Men alltid handlar det allra mest om relationer med dem som står mig nära. Och om människor som är utsatta och har det svårt. Särskilt barnen. Alltid barnen.

Ur min dagbok den 4 september 2004.
Skön förhöstdag. Det mesta känns bra. Men i en liten stad i Ryssland är det ett inferno. Terrorister höll hundratals, ja kanske tusen människor, massor av barn som gisslan i barnens skola. Slutat i blodigt upplopp. Hundratals döda. Ofattbara 1% av stadens befolkning dog. Obegripligt. Jag gråter när jag tänker på barnen.
7/9.
I Beslan i Nordossetien är katastrofen total. Över trehundra döda – massor av barn. Ännu fler skadade. Hundratals har kommit barn. Är odefinierade. För några år sedan visste jag knappt vad terrorism var. Nu vet jag.
Ja, det är nog det allra värsta jag vet. När vuxna människor i världen utsätter barn för horribelt lidande!