Kinesiska muren i Göteborg
Vi var nyförälskade, det var 70-tal och vi åt middag på Kinesiska Muren. Det kändes exotiskt och spännande och det var gott. En lång rad av dagar och år har passerat, men Kinesiska Muren står kvar. Just nu mitt i ett arbetsplatsområde och ibland känns det som hela Göteborg är just det, ett gigantiskt byggprojekt i ständig process. Det grävs i hela centrala stan, spåren ligger blottade i lös grusbädd, skyddsstaket bestämmer gångtrafikanternas färdriktning, det borras i berget så det dånar och utefter kanalerna bilas och muras det.
Jag har insett att det kommer aldrig att bli färdigt, i alla fall inte så länge jag lever. Men jag har lärt mig en sak till – att tycka om det. Nästan varje dag.
Att tycka om byggprojekt i de offentliga rummen lärde jag mig när jag var kommunalråd i Orsa. Det grävdes mycket där då och det gör det nu också. Då byggde vi fjärrvärmeledningar, reparerade va-ledningar och påbörjade uppsnyggningen av centrum. Att få centrum färdigt tar lång tid, men varje gång jag kommer på besök i Orsa är det någon ny del av centrum som blivit tillgängligare och finare. Det fanns arga och klagande röster. Bygg gärna, men inte just där jag bor eller arbetar! Bygg gärna, men inte just nu! Inte på sommaren och inte på vintern! Men för mig står byggande och grävande för planering och framtidspuls. Görs det dessutom spännande och fantasifullt i respekt för gammal kultur och för oss människor som ska bo här, ja, då gillar jag det mycket!
Lämna ett svar