Mammas hus
Igår passerade jag huset där mamma bodde när hon var tre år. Nyss var det bokhandel i bottenplanet, nu kan man tatuera sig där. Det ska jag ringa och berätta för mamma ikväll! Men neej, det går ju inte. Hon är ju död sedan många år. Tänk att jag varenda dag glömmer bort det. Jag vill ju så gärna ringa henne och berätta.
Undrar vad hon skulle säga. Nej, jag undrar inte, jag vet. ”Tatuera sig … ska det vara vackert det”, skulle hon säga och snörpa lite på munnen. Hon sa ofta så om konst, musik och andra kulturyttringar. ”Ska det vara vackert?” Jag hann aldrig förklara för henne, så att hon verkligen förstod att de sköna konsterna inte alltid behöver vara vackra. Det finns fler punkter i känsloregistret som är värdefulla, mamma. Man kan förfäras, förfasas, bli rädd, bli upprörd, äcklad och uppväckt också.
Jag var varm igår på min promenad. Ville ta av mig tröjan. Bestämde mig för att göra det när jag kommit upp för backen. Kommit fram till vår gård. Jag flyttade från den gården när jag var 19.
Mina tidigaste rötter har jag på Småländska Höglandet, mina flesta i Dalarna. Men i Göteborg finns också ”mina hus” och ”mina gårdar kvar”. I politiken talas det mycket om livspussel och oftast menas vardagspusslet. Jag lägger också livspussel. Men det är ett pussel med 70-årsperspektiv. Vi är många som gör det nu. Kanhända vill vi bringa lite ordning i alla minnen så att vi får rika dagar då vi så småningom ”går i barndom”. Om vi får leva en stund till på jorden.
Det har vuxit mycket på gården sedan jag flyttade
Lämna ett svar