En gång för många år sedan gjorde jag en skogspromenad med en man som hade en son som valt att bosätta sig på andra sidan jordklotet. Han berättade om sin djupa längtan. Jag lyssnade men så här efteråt erkänner jag att jag inte riktigt förstod. Såklart att man längtar tänkte jag, men ändå. Sonen gjorde något han trivdes med, han hade jobb och försörjning, han verkade lycklig och man kan ju åka och hälsa på varann. Är det egentligen så farligt?
Nu mer än tio år senare förstår jag bättre. För när man varit med om något själv, ja då är det genast lättare att förstå. I alla fall är det så för mig. Nu har jag också en son som valt att leva på andra sidan jorden, just nu. Han for för åtta år sedan.
En längtan fyllde mig som växlade form och utseende över tid. Först var det bara spännande. Han skulle ju flytta hem snart! Sen kom frågorna i huvudet: tänk om han inte kommer att flytta hem? Aldrig. Då började längtan ta riktig form. Växte sig större och större. Till slut nästan olidlig. En gigantisk sorg av längtan.
Sedan for vi dit. Hälsade på en vuxen man som var tonåring när han for. Vi såg hur han bor, vad han gör, vad han jobbar med och förstod lite mer om hans vardag och det han trivs med. Tiden har gjort att faktum sjunkit in. Han är där han är, han har det bra, han gör det han ville redan när han var tio år.
Tiden har gjort sitt. En bas av längtan finns inom mig, men jag är ändå tillfreds. Det är som det är och det blir bra hur det än blir. Under tiden går jag till japandalen i Botaniska trädgården och njuter av hösten.
Så fint att du delade med Dig av detta!
Tack Inger!