Befinner mig i en annan stad, i ett annat land. Känner ingen, jag pratar inte med någon. Kan inte språket och har tappat min klocka. Jag bor tryggt, jag har tillgång till värme, vila och god mat. Kan kommunicera med omvärlden om jag vill.
Ensam med mig själv, mina tankar och ord känner jag mig lycklig och priviligierad. Dessutom skiner solen och i olika krukor växer unga skott sig starka. Tänker på så skön ensamhet kan vara när man valt den själv. Kan samtidigt känna mig in i om detta inte var ett val. Så här ensam. Dag efter dag. År ut och år in. Jämt. Blir så tacksam igen.
I texten ovan har jag ljugit. Jag har ju talat med kvinnan i kassan när jag köpte mat och med kvinnan som ville ha min hjälp att hitta rätt gata. Men jag hade ingen hjälp att ge.
Känns avundsvärt. Och modigt. Att vara bara med sig själv. Skrämmande. Ibland ångestfyllt. Jag kan tänka mig, att jag skulle fråga mig själv: ”Vad gör jag här?”. I och för sig frågar jag mig det ständigt, var jag än är.
Önskar dig sköna kreativa dagar i din valda exil.
Och välkommen till Skåne i maj.
kram
Tack för peppning, Rigmor. Ja, visst är det en liten utmaning, på många plan. Men så skönt. När det funkar. Skrivlusten rinner bara till och det blir ju någonting gjort också, när man inte kan göra något annat. Skåne i maj! Jag ser så mycket fram emot det – hoppas, hoppas att vi får det att funka./kram