Påfågeln i Slottsskogen
Gutefåren, påfågeln, och en kråka högt uppflugen i en lind kommunicerar. En kakafoni av röster. De sjunger, bräker och skriker att den varma tiden är på väg, det dags att para sig. Kom igen, men inte inom mitt revir! Dalapälsfåren har kanske redan sitt på det torra, de står lugnt och tuggar på färskt frukostgräs och lanthönsen tycks inte ens ha vaknat.
Det är tidig morgon och jag är på väg mot dalen med hastiga steg. Vad är det med den platsen, som sliter och drar i mig varje månadsskifte maj – juni? Måste dit, måste andas just där, den fyller mig med lugn.
Azaleadalen
När jag berättar om Azaleadalen brukar jag visa blommornas färgkaskader. Idag söker jag det gröna. Omgiven av ek och lind, asp och rönnbär – inte minns jag riktigt alla namnen som pappa försökte lära mig – är det lätt att andas här. Konstant vind i höga kronor, bara styrkan varierar. Dofterna från azaleorna. Det vilda och otuktade, oändlig skönhet.
Varför tycker jag att ORMBUNKE är ett vackert ord? Ord på U är inte vackra har jag hört och ormar har jag lite svårt för. O-R-M-B-U-N-K-E. Kanske är det för att de stod i parad runt huset jag bodde i när jag var liten.
Ormbunke
På eftermiddagen kom solen och jag hade givande samvaro med en pojke mellan tre och fyra. Dinosaurien, ödlan och krokodilen var med och jag fick veta en hel del om pappor, mammor, barn, mat och vuxendricka. Sånt som man kan döööö av.
Lekkompis
Solen värmde och jag lekte att det var sommar och att det var sant.
Lämna ett svar