Författare berättar om sitt yrke som ett ensamt arbete. Många, långa ensamma timmar, dagar. Så ensamt att man ibland måste aktivt söka sig till social samvaro.
Andra går omkring med en evig längtan efter att skriva, ofta obegripligt för den som inte också känner så. Vadå, ”måste skriva”, ”kan inte leva om jag inte får skriva”, ”är mitt sätt att förstå världen”, ”eller mitt sätt att förklara mitt innersta”? Det kan verka konstigt, men jag tycker det är enkelt. Vissa måste spela flöjt, andra odla trädgårdsland. En del jagar, andra styrketränar. Jag och några tusen till måste skriva. Det är skönt att ha ett eget måste.
En del skrivare är förvånade över att det aldrig blir någon bok. Trots att jag vill, trots att inspirationen infinner sig starkt då och då. Åter andra längtar efter ensamhet eftersom det är just brist på ensamhet som är hindret för att uppnå sitt mål – att ha skrivit världens bästa bok! Men upptäcker kanske att när de äntligen fått till rejäl ensamhet, ja, då kommer skrivkrampen.
Jag hör till dem som ser på mitt skrivande som en drift. Måste, måste …
Men jag vet också att skriva är ett hårt arbete. Ett arbete som kräver mycket tid, mycket ensamhet, mycket envishet och dessutom en massa mod och lust.
Susanna Alakoski skriver om skrivandets ensamhet i April i anhörigsverige.
”Skrivandet är ensamhet.
Utan denna ensamhet uppstår inte texten.
Författarens ensamhet. Ensamhetens författare.
Skrivandets längtan efter författarens ensamhet.
Vår längtan och möjlighet bort från boulevarder och trådbussar.
Att få vara tanke.”
Ur April i anhörigsverige, av Susanna Alakoski.
…som vanligt mycket tänk- och läsvärt. Jag tillhör också måste-gruppen. Dina fyra pärmar motsvaras hos mig av en hög på 50 kollegieblock. Nummer 1 är daterat 1995.
För mig är skrivstunden nöjet. Att minnas, sortera och skriva ner. Fullständigt kravlöst. Men också att i en senare fas få perspektiv, bli påmind om detaljer och ibland rannsaka sig själv. Jag möter ju mig själv – på gott och ont. De stora linjerna uppenbarar sig också när man ”återläser”.
Som pensionär håller jag nu på med det gamla vanliga skrivandet förstås. Dessutom har jag fört över en stor del av av mitt skrivande (sedan jag fått överblick och kunnat sortera ut viktiga rubriker) till något som kommer att bli några enkla privata böcker med hjälp av en firma här i stan. Precis allt har varit roligt.i den processen. Jag tycker själv inte att jag försummat annat viktigt i mitt liv för att hålla på med detta. Tvärtom verkar det som om jag kunnat släppa taget om en del tung barlast och höjt upp det positiva genom att skriva om det.
Varma hälsningar från Britta Fyrk
Hej Britta,
Roligt att höra hur du ”använder” ditt nedskrivna. Känner igen mig i mycket, inte minst i detta att mina egna anteckningar ger mig ett helare perspektiv på livet jag levat.
Tack för sin positiva respons då och då – alltid roligt att få.
Varma hälsningar Ann