Tänka på döden och smärta är smärta

Fallet träd

Varje dag tänker jag på döden. Tror jag gjort det nästan hela mitt liv. Döden, livet och smärtan. När jag var åtta promenerade jag med min storasysters fästman och diskuterade huruvida det var synd om boxervalparna eller inte när svansen kuperades. Han hävdade att små valpar inte kan tänka och inte verbalisera smärta, därför var det mindre synd om dem än om en människa. Jag hävdade att smärta är smärta vem det än gäller.

När jag var tretton år fastnade jag i ordet euthanasi. Kunde inte förstå att dödshjälp var förbjudet även om smärtan var stor och allt hopp ute. Tyckte då att äga sitt liv borde inbegripa att äga sin död. Nu är jag mera tveksam. Jag tyckte att ordet var vackert. E-U-T-H-A-N-A-S-I.

En mig närstående som passerat åttio säger att han inte förstår dem som vill somna i sömnen. Bara somna in och inte vakna mer. Själv tycker han att döden är det mest spännande han har kvar. Han vill vara med hela tiden, steg för steg och känna hur det är.

Jag tänker ofta på döden. Nästan varje dag. Den berör oss alla. Vår egen förestående död är det enda vi absolut säkert har gemensamt. Många undrar hur det ska bli, andra sopar alltihop effektivt under mattan. En del längtar, en del fasar. Men vi pratar sällan om den, eller snarare: vi talar sällan om våra känslor och tankar kring det faktum att vi ska dö. Idag, imorgon, nästa torsdag eller om hundra år.

Trappsteg upp