Förra året fanns det ett offentligt konstverk i Göteborg som väckte minst sagt starka känslor. På överkanten till en gångtunnel som leder rakt in i stora köpcentret stod det textat med stora versaler: TÄNK PÅ DÖDEN. Det var inte mer än så.

Gissa om det konstverket berörde? Många var stört förbannade. Det kom minst ett telefonsamtal om dagen till kulturförvaltningen med retoriska frågor:

- Ska det vara på det här sättet?
- Hela dagen var förstörd!
- Vad ska vi säga till barnen?
- Ska kommunen stödja sån här skit?

Ja, att tänka på döden väcker känslor. Få är likgiltiga. Men jag tycker inte att det är så himla dumt att tänka till ibland; då framstår glansen i stunden just nu som extra glimmande.

TOK i kvadrat, GP

Jag tycker annorlunda. Visst kan vi bidra med vår tid, vårt engagamang och även pengar till något vi gärna vill stödja, men jag tycker väldigt illa om när sådant som borde vara självklart ska vara helt beroende av givmildheten hos dem som har pengar över. Exempel på självklarheter är att Sverige ska bidra ekonomiskt till hungrande barn i världen och vi ska satsa på medicinsk forkning, alldeles särskilt på sjukdomar som är vanliga och livshotande. En annan självklarhet är att alla barn i Sverige som behöver glasögon ska få det. Att man ska kunna känna trygghet även om man blir sjuk är en annan självklarhet. Sjukdom ska inte behöva vara detsamma som att vara fattig.

Jag hör till dem som tycker att målet i politiken inte är att betala så litet skatt som möjligt. Det viktiga är att vi tar ett gemensamt ansvar för gemensamma intressen. Till det behövs skattepengar.

Lyssnar just på ett program i P1. De berättar om en grupp människor  som alla har det gemensamt att de endast lyckats få tillfälliga jobb, där man aldrig vet från dag till dag om man får jobba (och därmed en inkomst.) När man inte vet om eller när man ska jobba, vet man inte heller när man ska sova, när man ska äta, när man ska träffa familj och vänner. Detta leder till psykisk ohälsa. Man blir helt enkelt psykiskt sjuk av att ha det på det sättet. Sådana jobb, tycker jag är fula jobb men tyvärr ökar de på bekostnad av säkra jobb, som har förutsägbara villkor.

När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 lade de ner Arbetslivsinstitutet. Det var ett statligt verk som genom forskning följde arbetsmarkandens utveckling och dess olika påverkan på oss människor. Det var synd för det behövs en långsiktig och målinriktad forskning kring detta. Men regeringen tyckte annorlunda, samma regering som säger att det inte finns någa fina eller fula jobb, eftersom alla är lika fina, (Annie Lööv, centerns partiledare).

Ett grönt blad på marken
Grönt! Gott,
friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!
Ljuvt stark,
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!
Gustaf Fröding

Seconds in Ecstasy, Cajsa von Zeipel

Ibland känns det som om hela världen är upp-och-ner. Det är för mycket jag inte kan förstå och också så mycket som jag inte vill förstå. Då skulle jag vilja hänga mig upp-och-ner i högklackade skor och låta min långa hårtofs följa med, när jag långsamt, långsamt snurrar runt, betraktar världen och slipper bry mig.

Hon som hänger upp-och-ner på riktigt är gjord av Cajsa von Zeipel och finns just nu på Göteborgs konstmuseum.

Det kan framkalla glädje till livets slut,
det kan uppväcka obehag i livet ut.

Ja, det påverkar livet på jorden.
Så slarva inte med orden!
Alf Henrikson

Äggskalspojken av Thomas Broomé, på Göteborgs Konstmuseum

”Äggskalspojken” på Göteborgs konstmuseum inger mig obehag. Samma  obehag känner jag ofta inför debatten om den svenska skolan. Idag hittade jag ett citat i GP. Det var tidigare miljöpartisten Mikaela Valtersson som sa: ”Har motiverade elever en plikt att stanna kvar och agera draglok?” Jag tycker att det är ett hemskt uttalande som går helt på tvärs med den bild av hur jag tycker att den svenska skolan skulle se ut.

I min värld är det en styrka och en tillgång för alla, om alla barn möts i samma skola – barn till mindre och mer utbildade föräldrar, barn till föräldrar med mycket eller lite pengar, barn som har lätt att lära och barn som behöver mer tid och stöd. Så ser ju samhället ut och det är i skolan man ska förberedas för livet. Barn stumuleras och lär av varandra och dragloken växlar.

Kanske blir någon nu rädd för att jag tycker att de högpresterande eleverna ska vänta in alla andra och på så vis hindras i sin egen utveckling. Nej så korkad är jag inte! Jag drömmer om att man skulle se vartenda barn som ett barn med ”särskilda behov”. Men behoven ser olika ut. Ett barn behöver mera lugn och ro, ett annat mer struktur, ett tredje mer självständighet, ett fjärde extra stimulans, ett femte …

Fritt skolval och friskolereformen har släppts alldeles för långt. Ingen talar om, att när föräldrarna gör ett aktivt val för sitt barn, är det också något som väljs bort. Självklart blir det så att barnen till föräldrar som av olika anledningar inte kan, orkar eller vill välja till och välja bort, får nöja sig med det som blir kvar. Detta sorterar barn och ökar skillnaderna mellan dem. Det har Skolverketets senaste rapport konstaterat – igen. Det gynnar ingen, varken rik eller fattig, högmotiverade eller lågmotiverade.

När jag ändå drömmer passar jag på att önska mig en bred paripolitisk överenskommelse, där vi kommer överens om vilka kompetenser som är viktiga för våra barn, hur vi på bästa sätt stimulerar alla, att barnen får vara tillsammans i grundskolan och att vi använder skolans ekonomiska resurser på absolut bästa sätt. Det måste bli ett slut på att spilla bort skolans pengar genom att ständigt starta nya skolor och därmed tvingas lägga ner andra och dessutom låta miljontals kronor av skolans pengar gå rakt in i privata fickor.

Detalj av "Äggskalspojken", Thomas Broomé

Jag har funderat mycket på det. Men det ligger ändå kvar som en öppen fråga utan svar. Frågan är: När jag är ute i naturen och upplever något som griper tag i mig, vill jag genast ta upp kameran och fotografera. Varför det? Jag vet ju att det finns miljoner naturfotografer som är duktigare än jag att återbilda de stora och små fenomenen omkring oss. Jag vet att min kamera inte är så märkvärdig. Jag vet att jag har ingen chans i världen att leverera bilder som får tittaren att tappa andan.

Nej, det handlar om något annat. Jag tror att jag ständigt försöker utveckla min förmåga att klä det jag upplever i olika språkdräkter. Jag vill beskriva det med ord som förmår landa hos någon annan och berika livet för en kort stund. Jag vill transformera bilden till något som kanske kan kallas gemenskap. När jag känner mig rik vill jag dela med andra. Om jag lyckas beröra andra, genomfars jag av någon slags glädje och jag öppnar mig själv för att kunna ta emot något som någon annan skickar till mig.

De två bilderna i detta inlägg handlar inte bara om utslagna löv, om vårvind och efterlängtade solskensdagar. De handlar om ljuset. Ljuset från himlen som spelar mellan kvistar och nykläckta smålöv. Ljuset som letar sig fram, ljuset som finns där bara man hejdar sig och lyfter blicken från marken. Alltid finns det ljus nånstans.

Efteråt var det utvärdering och kommentarer direkt. Först var det den politiska kommentatorn Margit Silberstein som följdes av en pratstund med Aftonbladets polititiska chefredaktör och Peter Wolodarski, politisk redaktör på DN. De nagelfor debatten som nyss avslutats, kommenterade vad som sagts och vad som inte sagts och uttalade sig om hur de olika partiledarna klarat sig. Att flera av dem var helt nya kommenterades särskilt.

Förutom ett undantag. INGEN nämnde med ett enda ord en av partiledarna, nämligen centerpartiets Annie Lööf. Det var som om hon inte fanns. Var det en slump? Hon var den enda kvinnan. Jag brukar inte vara överkänslig på den här punkten, men detta kändes magstarkt. Funderade på de så kallade härskarteknikerna. En av dem handlar om osynliggörande. Jag tror inte att någon medvetet uteslöt henne i eftersnacket. Härskartekniker är ofta omedvetna i stunden. Men jag ogillade kraftigt att Annie Lööf inte verkade ha varit med. Dessutom tyckte jag att hon, även om jag ofta inte delar hennes åsikter, att hon var en duktig debattör.