MOTION TILL PARTIKONGRESSEN 2013
”Kulturfrågorna i vid mening måste under 90-talet genomsyra vår politik och vår organisation, på alla nivåer och i alla frågor.”
Citat ur ”90-talsprogrammet – en debattbok om arbetarrörelsens viktigaste frågor under 90-talet”.
Ovanstående program skrevs inför 2000-talet, men är lika aktuell idag. Vi socialdemokrater vet att kultur är livsnödvändigt. Vi behöver de upplevelser kulturen ger för att kunna nå våra drömmars mål, vi behöver den för att träna vår förmåga att känna empati, vi behöver kulturen för att kunna kommunicera med varandra utanför vardagsordens gränser och därmed ständigt återerövra demokratin. Kultur och folkbildning hör ihop och alla behöver det.
Människan söker sig i alla tider till humanistiska och existentiella frågor. I vårt snabbt föränderliga samhälle är livsfrågorna ständigt närvarande. De finns både hos dem som lever mitt uppe i rik materiell välfärd och hos dem som tvingats se välfärdskontraktet luckras upp och pressats in i ett liv där arbetslöshet och sjukdom blivit detsamma som fattigdom. Kulturen behövs för att vi ska kunna stärka den sociala sammanhållningen i vårt land.
Både kultur och politik tar en stor plats i många ungdomars liv. Men ledande socialdemokrater talar inte så ofta om kulturens betydelse. Om vi inte pratar om det som uppfyller unga människor, slutar de att lyssna på oss och att dela sina tankar med oss. Vi har en god infrastruktur för kultur i vårt land. Kommunala musikskolorna/kulturskolorna är ett strålande exempel på det. Vi måste ständigt bygga vidare för om vi tystnar om allt som har med kulturpolitik att göra, kommer kulturen inte längre ha den självklara del i samhällsbygget som den ska ha. Det vi inte talar om, finns inte. I valrörelsen inför valet 2014 är det dags att tydligt formulera och berätta om vad vi socialdemokrater vill med kulturen.
Där det finns både materiell välfärd och kultur/folkbildning växer både individen och samhället. Vi vill att kongressen ställer sig bakom att kulturen är en självklar grundbult i byggandet av det goda livet och det växande samhället. Socialdemokraterna vill bygga landet med kunskap. I det budskapet är kultur/folkbildning en naturlig del. Detta får inte vara underförstått, utan måste uttalas.
Syftet med denna motion är att kongressen ska ställa sig bakom att kultur och folkbildning är en grundläggande förutsättning i ett välfärdssamhälle. Därför ska kulturens betydelse genomsyra alla våra politikområden. Inför valet 2014 ska ingen behöva tveka över vad socialdemokratisk kulturpolitik innebär. Om detta får vi inte glömma att berätta!
Med ovanstående som grund föreslår vi att kongressen beslutar
Att i vår politik ska kulturen ha en given roll som en av grundpelarna i ett välfärdsamhälle.
Att partistyrelsen får uppdraget att inför valet 2014 lova att permanenta kulturmiljarden.
”Alltför sällan reser politikerna humanistiska och existentiella frågor. Alltför sällan visas insikten att vad folk frågar sig i sina djupaste tankar och känslor är inte vad de lever av utan vad de lever för.”
Citat ur ”90-talsprogrammet – en debattbok om arbetarrörelsens viktigaste frågor under 90-talet”.
Ann Beskow, Forumgrupp för kultur, SAP i Göteborg och ersättare i Göteborgs stads kulturnämnd
——————————————————————————————————————–
Debattartikel om kultur och kulturpolitik. Införd i Ny Tid, Göteborg i dec. 2011.
Många älskar fotboll. Fotbollen ger samhörighet, lagkänsla, fysisk träning (om man spelar själv). Fotbollen ger glädje och utveckling. För en del tjejer och killar, kvinnor och män blir fotbollen det viktigaste språket i livet. Förutom engagemang behövs planer, arenor, ledare och föreningar med fysisk och mental tillgänglighet. Det ska vara möjligt att få vara med! Därför behövs en fotbollsinfrastruktur. Om samhället skapar möjligheterna, hålls fotbollen igång från knattelagen, till elitserierna och korplagen. Det ger glädje och utveckling.
Likadant är det med kulturen.Om det ska vara möjligt för alla att delta i kultursammanhang, för konsten att utvecklas och vara en spjutspets i samhällsdebatten och om det ska vara möjligt för konstnärer att försörja sig, måste det finnas en infrastruktur för kultur. Denna infrastruktur ska möjliggöra musik, teater, måleri, dans med mera i hela landet – man ska både kunna se och inspireras av professionella utövare och kunna delta själv. Man kan sjunga i kör, gå i skrivarverkstad, dansa eller spela amatörteater. Här är studieförbunden och fritidsgårdarna självklara arenor.
Mycket bygger på enskilda människors glödande engagemang. Samhället får inte överge dem. Det offentliga ska stödja studieförbund, mötesplatser för ungdomar, fria grupper, professionella kulturinstitutioner samt konstnärlig utsmyckning i offentliga rum. Vidare ska samhället bidra till att skapa drägliga levnadsförhållanden för dem som försöker leva på sin konst.
Vi har en borgerlig regering som hänsynslöst kastat ut både skolan och vården om våra gamla, till den fria marknaden. Slag i slag ser vi hur den goda välfärd, som socialdemokratin byggt upp, holkas ur. Valfriheten lämnar dem som inte kunde välja, att hålla till godo med det som var kvar. Politiska visioner dribblas bort när pengarna får styra. Så vill den moderata regeringen göra med kulturen också. Om publiksiffror och popularitet för stunden tillsammans med penningen ska forma kulturen i vårt land, då kommer kulturen att utarmas. Vi socialdemokrater anser att kulturen har ett egenvärde som aldrig får bytas ut till en handelsvara. Kulturen måste få kosta, alla ska få vara med och konstnären ska förbli fri i sina uttryck. Men varför det?
Jo, kultur är språk. Genom musik, konst, dans och det skrivna ordet håller vi kontakt med den fantasi och den kreativitet vi alla föddes med. Egna upplevelser och möten med andra människor föder insikt och empati. Det behövs för att kunna ta ansvar för oss själva och varandra. Särskilt barn och unga behöver det och samhället behöver det. Så kan demokrati återvinnas dag för dag.
Vi längtar efter ett nationellt socialdemokratiskt kulturprogram som tydligt visar samhällets ansvar. Kulturen hör till välfärden och kulturen är en av grundstenarna i ett demokratiskt samhälle. Att skära bort från kulturen är dumt. Det ger så lite till den offentliga kassan, men det skadar kulturen så hårt. Tvärtom, Sverige behöver en storsatsning på kultur, ett kulturlyft. Det är vår vision.
Ann Beskow för Forumgruppen för kultur, socialdemokraterna i Göteborg.
—————————————————————————————————————-
BYGGA BOK Krönika införd i FaluKuriren i maj 2011.
Tala inför publik är det värsta vi vet! Vi är räddare för det än för sjukdomar och död. Men lusten att skriva är stor. Vi ger ut böcker som aldrig förr.
Björn Ranelid säger: ”Man måste arbeta hårt om man ska bli en bra författare.” Det tror jag på, så de senaste åren har jag arbetat med min skrivutveckling. Jag har lärt mer genom mycket eget skrivande och genom författarmöten, kurser och skrivarsamtal. Snart sitter jag med ett färdigt romanmanus i handen. Det är så olika hur en bok blir till. För mig har det varit både att skriva och att bygga bok.
Först var det små korta stycken på lappar och i spretande dokument. Hela tiden fanns frågorna i huvudet: Vem kan vara intresserad av detta? Har detta inte skrivits förut? Kan jag skriva om sådant jag varit med om? Är jag förmögen att skriva trovärdigt om det jag inte varit med om? Hur är det med citationstecken, kommatecken och satsbyggnad? Det är inte så noga som förr, men får inte vara slarvigt. Skriv inte ålderdomligt, men inte för enkelt. Underskatta inte läsaren, men skriv inte kryptiskt så det bara blir konstigt.
Återigen var jag inne i en fas (för vilken gång i ordningen vet jag inte), då jag tänkte att det blir nog aldrig någon färdig bok. Det var då jag fick insikten att det inte går att skriva på bara inspiration. Det är ett byggjobb som ska göras. Varje dag måste jag bygga, antingen det är roligt eller inte. Det duger inte att sätta sig bara när lusten rinner på, för då blir det aldrig färdigt.
Och så är det nätterna! Alla timmarna när hela min berättelse flyttar in i huvudet på mig och blandar sig in i tankar och drömmar. Jag kan hitta mig själv halvsovande med penna i handen för att skriva ned de mest fantastiska uttryck och metaforer som kommit till mig i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Ibland är orden lika fantastiska när morgonen kommer. Ibland är de bara konstiga.
Snart ska jag skicka iväg mitt manus med posten, sedan vänta på svar. Konkurrensen är stenhård. Det här kan gå hur som helst. Det enda jag vet är, att om jag blir refuserad behöver det inte nödvändigtvis bero på att det jag skrivit är dåligt.
________________________________________________________________________
DALFOLK I GÖTEBORG Krönika införd i FaluKuriren i april 2011.
Snart slår körsbärsträden ut på vår gård. Den 10 februari i år känns längesedan. Den dagen regnade det kopiöst. Himlens skyar stod öppna och sörjan på gator och spårvagnsgolv var tjock och trögflytande. Jag tog bussen till Drottningtorget. Jag minns att jag plötsligt stod öga mot öga med en kvinna som undrade om jag brukar äta Omega-3. ”Aldrig i livet” svarade jag, nästan ilsket, men fick genast ett sting av dåligt samvete, eftersom jag tycker så synd om alla människor som tvingas in i försäljningsjobb i telefon eller på öppen gata. Men jag hade sett en dokumentär om hur producenter av Omega 3 fiskar ut havet och folket i Västsahara, där det begärliga fettet finns. Efter det slutade jag tvärt och äter aldrig mer en Omega 3-tablett. ”Jag tar en sillbit före maten istället”, sa jag men hon, som ville sälja, hade redan slutat prata med mig. Regnet piskade i ansiktet.
Bussen till Partille gick om sju minuter. Tänk, när jag bodde i Orsa. Om jag missade bussen i Orsa till Mora kunde det ta två timmar till nästa kom. Eller nästan ett dygn om det var helg. Det är sådant som gör att det känns lyxigt att bo i Göteborg.
I Partille hade ett tjugotal entusiaster samlats. Det var Dala Gilles kulturcirkel som bjudit in mig att berätta om min kommunalrådstid i Orsa och om min bok Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt. Det blev en otroligt givande kväll. Medan regnet öste på utanför, klappade alla hjärtan inomhus för Dalarna. Dala Gille i Göteborg har funnits sedan 1922. I början av 1900-talet hade Grycksbo pappersbruk ett kontor i Göteborg. Emil Björkman från Falun arbetade där. Det var han som samlade dalkarlar som arbetade i Göteborg på Palace Hotell och det var så det började. Dala Gille bildades och är nu en livaktig förening med 200 medlemmar, de allra flesta med rötter i eller tydlig anknytning till Dalarna. De träffas flera gånger varje år och en gång i Dalarna. I år blir sommarträffen förlagd till Borlänge och Stora Tuna för att vara med och fira Jussis 100-årsdag.
Detta fick jag vara med om en regnig februaridag i Göteborg.
____________________________________________________________________
VEM BETYDER MEST FÖR KULTUREN? Krönika införd i FaluKuriren i mars 2011.
Göteborgsposten ställde frågan ”Vem har makten i kultur- och nöjessverige”? Frågan och svaren väcker en del tankar. Tio personer rankades som viktigast för svenskt kulturliv. Överst kom Kulturministern, även om några tyckte att hon bara var en marionett. Sedan kom Anders Borg och Fredrik Reinfeldt.
Finansministern anses alltså ha nästan allra mest betydelse för kulturlivet i Sverige. Tveksamt, tycker jag, men kan hålla med om att pengar till kulturen (eller inte pengar till kulturen) har stor betydelse. Det som sätter mina känslor i svaj är, att jag inte kan påminna mig en enda gång som A. Borg sagt ett enda ord om kulturens betydelse i samhället. Inte F. Reinfeldt heller förresten. När kulturministern fick frågan, vad som var det viktigaste hon genomfört för kulturen, svarade hon: Sänkta skatter. Nu har folk råd att köpa biljetter till kulturevenemang.
En aktiv kulturpolitik, som ser det som självklart att konsten behöver offentligt stöd, som präglas av en vilja och lust att underlätta för konstens utövare och som vill att konsten ska nå ut till alla, är livsviktigt i ett samhälle. Medborgare, som har möjlighet och förmåga att tillgodogöra sig och delta i kulturella aktiviteter, ger livslust och tillväxt! Människor behöver näring åt sina fantasier och drömmar och något att spegla sitt eget liv i. Om inte det finns dör vi; vi dör med kronor och ören stämplade i pannan.
Det duger inte att reducera kulturpolitiken till en fråga om statens kostnadsställen och utgifter. Det blir katastrof om vi lägger kulturpolitiken i en finansministers knä, som aldrig nämner kulturen och inte vill snudda vid tanken att kultur och konst i ett land är ett samhällsansvar och inte endast den enskildes privatekonomiska angelägenhet.
Sverige behöver ett kulturlyft. Marknadskrafterna får inte fixa det här på egen hand. Strategisk kulturpolitik är ett politiskt ansvar och en ovärderlig del i ett samhällsbygge.
_______________________________________________________________________
DIRIGENTEN, PIANISTEN OCH SILJANSGYMNASIET. Krönika införd i FaluKuriren februari 2011.
Under många år arbetade Siljankommunerna för att bilda ett Siljansgymnasium. Oändligt mycket kraft och pengar gick åt till utredningsarbete. Som kommunalråd i Orsa skämdes jag, för att vi aldrig nådde målet. Önskan att göra Siljanskommunerna starka tillsammans, var större än förmågan. Vår bristande kraft, fyllde mig med frustration och sorg. Min krönika idag handlar inte om sakfrågan, den är historia nu. Istället vill jag berätta hur jag i mitt politiska arbete, ofta hämtade energi och tröst i kulturen.
– Han står framför sin orkester. Suger in dem med blicken, viftar högre, dämpar. Alla är med. Svetten rinner ner för hans kinder, en droppe på hakan. Ibland ler han, blicken simmar iväg. Pianisten och han har nära kontakt, fast det knappast märks. En förstulen blick, en bakifrångest och de samspelar. Det brusar i mitt bröst och i magen och jag tänker: ”De har väl knappt övat ihop, och ändå!” Så gudomligt att kunna skapa något så helgjutet tillsammans. Sådant blir man nog hög av. Lika hög, som jag blir låg av att tänka på Siljansgymnasiet.
För vi har ju haft möjlighet att öva tillsammans. Fem kommuner med tio års förövningar mot ett gemensamt mål som alla säger sig vilja uppnå: Ett Siljansgymnasium! Vi har övat och övat, men jag tvivlar på att vi någonsin kommer i mål. Alla ville från början och jag har satsat så mycket energi, jag tror så mycket på det och vill så gärna. Men alltid när vi kommit en bit på väg, fastnar vi i frågor om vilken organisation vi ska ha, pengar och vem som ska bestämma mest.
Frågan om makten är förgörande, den tär inifrån. Det handlar om förmågan att tro på varandra. Den är inte stark så det räcker. Jag ville så gärna att vi skulle vara som en symfoniorkester. Jag svettas i min iver. Snart är det val igen och då går hela frågan om ett Siljansgymnasium i stå ännu en gång. Jag vet det, för jag har varit med om det flera gånger. Trött och ledsen i min tanke söker sig mitt öga och öra till dirigenten och pianisten. Ser och hör deras samspel. Mår så bra av det.
_______________________________________________________________
VILKA KUNSKAPER ÄR VIKTIGA? Införd i Falu-Kuriren november 2010.
Min tro är, att de flesta vill leva i en vardag och i en världsordning som präglas av demokrati. Om vi människor mår bra och utvecklas på det personliga planet, kan vårt samhälle också utvecklas. Det är ju vi människor som utgör våra samhällen. Personlig utveckling hänger intimt ihop med utbildning och kunskaper. Men vilka kunskaper behövs egentligen idag och imorgon? Hur ska vi rusta våra barn och ungdomar inför en arbetsmarknad som förändras hela tiden och inför en alltmer rörlig värld, där olika kulturer ständigt möts? Hur kan samhället medverka till, att barnen utvecklas till aktiva och demokratiska medborgare?
Det handlar om så mycket mer än att läsa, räkna och skriva. Andra viktiga exempel är, att kunna värdera information, lära sig att ständigt lära nytt, ha tillgång till sin fantasi och sin förmåga att utveckla idéer. Det är också ovärderligt att kunna visa respekt för andra människors miljöer och värderingar, samt att både ta emot och själv delta i kulturyttringar som musik, dans och måleri. En framtidsdröm är, att alla ska kunna ta hand om och känna ansvar för sin egen kropp och hälsa. Men om allt detta pratas det sällan i skoldebatten. Den verkar handla mer om betyg, ordning och reda, klädsel och kristendomsundervisning.
Här går något viktigt förlorat. Det borde pratas mycket mer om alla de viktiga kunskaper, som inte går att betygsätta med en siffra. Jag saknar också nyanser, när det talas om läraryrket. Att vara lärare är ett av de finaste och viktigaste yrken, man kan ha. Samtidigt som man har barnens framtid i sina händer, utsätts man för krav från föräldrar och samhälle i en värld som rusar snabbt framåt. Vilket personligt stöd får skolans pedagoger för att de ska kunna och orka vara en trygg vuxen, som vet vad som rör sig i tiden och kan möta varje barn, där det står just nu? Jag tror att det fattas något där.
Avslutningsvis: nu har jag börjat blogga. Jag knyter ihop frågor i tiden med bilder av människors möten. Poesi och måleri är några av mina verktyg. Välkommen till min blogg: www.annbeskow.se
_______________________________________________________________
OFFENTLIGA RUM FÖR DE SMÅ. Införd i Falu-Kuriren i augusti 2010.
Semester i Dalarna! Att vara borta och känna mig så hemma, är en förunderlig känsla. Nu bor jag i Göteborg, men nästan hela mitt vuxna liv har jag bott i Orsa. I sommar återvände jag som turist. Rallarrosorna stod i givakt i dikena, runt dem trängdes hundkex och blåklockor. I horisonten bredde skogarna ut sig. Det var vackert så det knep i hjärtat. Konsum stod kvar, överallt mötte jag vänliga människor som ville prata och berätta; en skön hemmakänsla, avlägsen från storstadslivet som nu blivit min vardag.
Som kommunalråd hade jag en dröm. Vi skulle bygga världens häftigaste lekpark, så rolig att Morabarnen skulle böna och be sina föräldrar att få åka till Orsa för att leka. Den skulle byggas tillsammans med konstnärer och bestå av Orsas egna material, trä och sandsten. I spännande lekskulpturer skulle man kunna klättra och gömma sig. Barnen skulle känna skogens material under sina händer och fötter. Men vi byggde den aldrig. Jag lyckades inte måla min vision tillräckligt fullödig och kittlande. Så blir det ibland.
Glad blev jag, när jag nu kom till Orsa. Samma dag hade kommunalrådet Marie Olsson just invigt en stor och fin lekplats i centrum. Den ser inte ut som den lekpark jag en gång drömde om, men en sak stämmer väl. Lekparken kryllar av ungar! Jag fylls av glädje, när jag ser barn som leker och har roligt. Det finns andra platser i Orsa, där ”mina” konst-lekskulpturer kan göra sig fint i framtiden. Mina drömmar överger jag inte så lätt.
Tidigare i sommar besökte jag Bohusläns museum i Uddevalla. Där pågick en utställning för små barn och deras föräldrar. Man kunde speja genom tunnlar, krypa in i små hus, spegla sig, vrida på kranar, känna på mjuka tyger. Små lyckliga besökare krälade, skrattade, fingrade, provade och kommunicerade i sparsmakad och stilfullt designad miljö. Jag vill att vi aldrig glömmer bort de minsta medborgarna, när vi planerar de offentliga rummen. Barnen ska trivas och utvecklas. Varför inte citera den legendariske turistchefen i Orsa Helge Soling: När barnen mår bra, mår mamma bra och när mamma mår bra gör pappa det också.
——————————————————————————————————-
Den 7 januari 2009 hängde jag på låset (tangenten) för att vara bland de första att anmäla mig till skrivarkurs på Fridhems Folkhögskola i Svalöv. Sverige är unikt. Vecka efter vecka varje sommar kommer 130-150 fortbildningssugna människor till sommarkurser på Fridhem. Detta är möjligt på grund av Sveriges starka folkbildningstradition. Länge leve den!
Jag lärde mig mycket. Allt från formella regler, till konsten att skriva utifrån personliga starka upplevelser och långsamt göra om dem till något som kan beröra många fler än mig själv. Kursens första uppgift var att skriva en monolog med en röst som var olik min egen. Monologen handlade om det lilla grynet.
Lilla grynet
Lilla gryn, det är juste när du suger på min näsa. Men djävligt blött. Hur kan du tro att det ska komma något att äta från min kran? Det är jag, som är din farsa. Inte morsa, henne kan du tutta på bäst du vill. Rätt tröja har jag på mig: STOR, STOLT och KÅT står det på den. Och sån är jag: 130 kilo farsa med sjukt snygga tatueringar på båda armarna, det är lika bra du lär dig direkt hur en farsa ska se ut. Du ryms i min handflata, men varför vrålar du hela tiden? Den krångliga skenan krånglar. Hade inte den varit, hade du inte skrikit. Då hade du skrattat när jag lyfter dig i luften. Varför skulle just du få sån där höftflux? Aldrig nånsin har jag hört talas om sånt skit och så skulle just du, min lilla prinsessa få det. Fast om åtta veckor är det bra. Det sa de. Det lovade de. Och stämmer inte det ska jag snacka med dem. De skall ställas till svars. Folk bara ljuger. Ingen tar ansvar. Det är ju jobbigt med den där skenan, fattar du? Av och på hela tiden. Men du kan lita på farsan. Jag ska fixa det.
Röksugen är jag NU. Nu, nu, nu vill jag ha en cigg. Jag stoppar den bakom örat medan jag fixar ditt käk. Jag är stans bästa käkfixare. Upp med flaskan. I med 30 gram vatten från den heta termosen och 20 från den kalla. Som en dubbel sup. En skopa pulver. Lika bra att ta två så håller du tyst längre. Nä, jag tar en. Färdigt. Jag lägger dig i vagnen medan jag skakar skiten och tänder ciggen. Tar några bloss, trampar sönder halva och sen får du käk. Flaskan är tom och jag lägger tillbaka dig. Du är tyst. Tre veckor gammal och tyst. Juste. Du har det bra du. För du vet vad en farsa är. 130 kg farsa som bär dig i handflatan och fixar ditt käk. Du är dödstyst i några minuter. Sen skriker du igen, ditt kräk. Nej, nu är det morsans tur. Hon ska väl också göra något? För nu vill jag hem. Stor, stolt och kåt sa jag ju, att jag är./Ann juli 2009
Från Trädgård till Balkong
Hur gick det? Hur klarade ni det? Vi har också pratat om det, men han vill inte. Fast jag vill. Eller också är det tvärtom: hon vill inte, men han vill.
Det är många som kommer fram till mig och frågar hur det gick för oss. Det vi gjorde, min man Johan och jag, var att ”flytta från landet till stan”. Efter 33 år i villa på Höglunda flyttade vi till hyreslägenhet centralt i Orsa. Vi flyttade bort från 33 år fyllda av barn, glädje och sorg, arbete och många minnen. Men vi flyttade till något nytt. Vi rensade tillsammans och vi byggde upp något nytt tillsammans. Det var jobbigt, men framförallt var det roligt och spännande.
Men trädgården? Hur kan man lämna trädgården? Många frågar det jag själv tänkte innan. Står du ut med att inte kunna öppna dörren och gå rakt ut? Saknar du inte gräset under fötterna? Saknar du inte din egen jordplätt. Jag trodde jag skulle sakna. Trädgården var mitt stora intresse och den gav mig mycket lugn och glädje. Men den gav mig också oerhört mycket arbete.
Nu har vi bott i lägenhet under två somrar. Och jag saknar ingenting. För jag kan visst gå rakt ut bland träd, gräs och vatten, även om jag inte äger det. Och jag saknar inte arbetet. Gräsklippningen, grävningen, rensningen. Alla måsten och alla kreativa idéer om allt nytt jag skulle vilja göra. Jag fick en bok om balkongodlingar. Johan och jag förundrade oss över att så många människor som har balkong mest använder den som avstjälpningsplats eller rökruta. Balkonger kan man göra så mycket av. Där kan man odla och låta sig omslutas av dofter och prunkade färger. Där kan man svepa in sig i mörkret i en filt bland växter och värmeljus. Man kan slappna av och hämta kraft. För när man planterat är man klar. När man rensat är man färdig. Gräsklipparen kan slänga sig i väggen och nu finns det plats både för en cykeltur och en bok att läsa bara för nöjes skull.
Resan från trädgård till balkong slutade således bra för oss. Vi ångrar ingenting utan tycker istället att livet fått nya pluspoäng./Ann i augusti 2004.
Nu har det gått fem år och nu är det dags igen. Efter att ha varit gifta i 40 år och känt varandra lika länge + några månader gör vi det igen. Nu flyttar vi från balkong i Orsa till balkong i Linnéstaden i Göteborg. Att bryta upp är smärtsamt, att börja om på nytt är spännande. Vi river upp vårt gamla liv och vi bygger ett nytt tillsammans. Jag är glad att jag inte är en person som sitter stilla och inte törs. Det är läskigt, men mycket roligt./Ann i januari 2009.